Titel: Blade Runner
Genre: Sci-Fi/Thriller
Land: USA
År: 1982
Regi: Ridley Scott
I rollerna: Harrison Ford, Rutger Hauer, Sean Young, Daryl Hannah
Handling: Året är 2019. Mänskligheten har skapat kloner som arbetar på rymdkolonier utanför Jorden. Men efter ett blodigt myteri på en av kolonierna förbjuds användandet av kloner och direktiv ges att de ska förstöras. När några av klonerna tar sig till Jorden sätts f.d. polisen Deckard på fallet. Deckard tillhör en specialstyrka inom polisen, Blade Runner, vars enda uppgift är att hitta och likvidera kloner.
Omdöme: När man får chansen att se en klassiker som denna på bio måste man passa på. Det var precis vad jag gjorde och trots att jag sett filmen ett par gånger kändes det kul att se den i det stora formatet. Sen gjorde det inte heller något att jag inte sett den på ett bra tag vilket gjorde att jag inte mindes allt och på så vis kunde komma in i filmen ganska snabbt. Det börjar med en gång mäktigt med Vangelis musik och introduktionstexten som förklarar lite om replikanter och vad det är som händer.
Som taget ur en film-noir får vi under hela filmen genom berättarröst veta vad huvudpersonen Deckard (Harrison Ford) tycker och tänker. Det är i ett regnigt och smått kaotiskt Los Angeles år 2019 som historien utspelar sig. Något jag reagerade på var att filmen kändes aningen långsam emellanåt och mer så än vad jag kom ihåg. Kanske mest noterbart under filmens mittdel, men i stort sett under hela filmen finns det en del svackor vilket gör att filmen inte når upp till de allra bästa. Men inom sci-fi genren är det en riktigt bra film.
Det jag kanske gillar mest med filmen är den mörka tonen som regissören Ridley Scott tagit med sig från sin föregående film Alien (1979) som dock är snäppet bättre. Skyskraporna, regnet, musiken och karaktärerna skapar en speciell atmosfär som nästan är sorglig, men ack så passande. Och på tal om karaktärer så har man lyckats väl med valet av skådespelare i de respektive rollerna. Rutger Hauer står väl ut mest som den onde ledaren av replikanterna. På något sätt kändes det som alla hade mindre roller än vad jag kom ihåg, och filmen skulle faktiskt kunna vara lite längre om man bara vred upp tempot en aning.
Säga vad man vill om Harrison Ford och hans skådespeleri så gjorde han en del minnesvärda filmer under sin storhetsperiod. Jag gillar honom som Deckard och ser inte mycket att klaga på. Samma sak kan jag säga om Sean Young som känns helgjuten som den svaga, lättpåverkade men samtidigt femme-fatale farliga Rachael. Filmen är kanske inte riktigt så kraftfull som jag velat se, men den har mycket positivt och det kan man inte ta ifrån den. Det finns en hel del klassiska och minnesvärda scener man tar med sig som är oförglömliga. Avslutningsvis vill jag säga att den avslutande låten av Vangelis som kommer till eftertexterna förmodligen är den allra starkaste låten som även borde använts under filmen.
4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
20 - Totalt
Betyg:
IMDb: 8.3
