Titel: Dial 1119
Genre: Drama/Film-Noir
Land: USA
År: 1950
Regi: Gerald Mayer
I rollerna: Marshall Thompson, Virginia Field, Sam Levene, William Conrad
Handling: En mentalpatient på rymmen dödar en busschaufför och tar flykt till en bar i Terminal City där han håller gisslan.
Omdöme: En liten B-noir som man inte hade så stora förväntningar på, men som tidigt visar att produktionskvaliteten är minst lika bra som i mer kända filmer i genren. Det är en så där typiskt snyggt upplyst noir som har en enkel grundstory, men lyckas göra ganska mycket med den. För trots att det inte alltid händer så mycket håller den spänningen uppe genom att låta karaktärerna utvecklas mitt framför ögonen på den förrymde mentalpatienten Gunther Wyckoff (spelad av en passande Marshall Thompson).
Man märker tidigt att allt inte står rätt till med Gunther, redan innan man vet att han är mentalpatient. Han har en tom blick, han är svår att få kontakt med och är senare brutalt iskall när det gäller. Han tar sig till välkända trakter i Terminal City där han söker upp Dr. Faron som hjälpte honom undan dödsstraffet för tre år sedan. Men då han inte är hemma väntar han på en närliggande bar. Inne på baren befinner sig fyra gäster och två barmän, varav en är Chuckles spelad av sköne William Conrad (senare känd som "Cannon" i TV-serien med samma namn).
Stora delar av filmen utspelar sig inne på baren, men utanför samlas polis, åskådare och ett gäng journalister och TV-reportrar som är som gamar. Detta fick mig att tänka på utmärkta noiren Ace in the Hole (1951) där det på ett liknande sätt blir en cirkus kring en händelse. Hur som helst lyckas filmen få med ganska mycket på den korta speltiden på lite över 70 minuter. Kanske för att man inte hade några som helst förväntningar, men detta funkade över förväntan och läggs till kategorin sevärd film-noir.
3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt
Betyg:
IMDb: 6.7
