Titel: Dressed to Kill / I nattens mörker
Genre: Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1980
Regi: Brian De Palma
I rollerna: Angie Dickinson, Michael Caine, Nancy Allen, Dennis Franz
Handling: En galen mördare förföljer en prostituerad kvinna som råkade bli vittne till ett mord. Hon bestämmer sig för att forska i händelsen med hjälp av mordoffrets son.
Omdöme: En film jag inte hade sett på väldigt länge. Brian De Palmas stora inspirationskälla har alltid varit Alfred Hitchcock, vilket märks väldigt tydligt i hans filmer från främst 70- och 80-talet. Med ytterst lite dialog inleds filmen med att man får följa Kate Miller, spelad av Angie Dickinson, som är en kvinna i övre medelåldern som besöker sin psykiatiker Robert Elliott, spelad av Michael Caine. Hon berättar om sitt tråkiga sexliv med sin make och uppenbarligen har hon vissa begär hon behöver mätta.
Efter att hon får utlopp för sina begär sker något som vänder ut och in på historien och något man sällan ser i en film, men som är väldigt effektivt och uppfriskande. Utan att avslöja vad det är så träder Nancy Allen in i bilden i rollen som Liz Blake som blivit vittne till ett brutalt mord. Eftersom hon är prostituerad har hon svårt att övertyga polisen (den alltid så underbare Dennis Franz) och måste istället till stora delar försöka rädda sig själv och ta hjälp av sonen till mordoffret.
Vet inte om det är för att jag sett filmen tidigare eller inte, men filmens twist känns inte helt tillfredsställande. Även här är det en stor Hitchcock-referens som givetvis fungerar mycket bättre i originalet. De Palma känns inte helt hundra i regin och det är kanske främst det faktum att det hela känns lite som en B-film som jag stör mig på. Pino Donaggio står annars för drömlik musik som givetvis även den är inspirerad av Hitchcock och framförallt kompositören Bernard Herrmann. Stundtals mycket vackert, men även lite för mycket och överanvänt då det är ganska lite dialog.
De Palma har alltid haft en fin känsla för smarta kameraåkningar, vinklar och bildlösningar och även här bjuds man stundtals på det. Problemet för mig är väl att jag inte tar filmen på direkt allvar just för att den saknar lite proffsighet. Detta är ok om en film har glimten i ögat som den bättre Body Double har, men här ska det vara seriöst och allvarligt rakt igenom och då tappar den lite när den inte klarar av att bli så stämningsfull som den kunde och borde blivit. En av runt sex-sju av De Palmas filmer med stor Hitchcock-inspiration med en del sevärda scener, men inte den bästa.
2 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt
Betyg:
IMDb: 7.1
Genre: Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1980
Regi: Brian De Palma
I rollerna: Angie Dickinson, Michael Caine, Nancy Allen, Dennis Franz
Handling: En galen mördare förföljer en prostituerad kvinna som råkade bli vittne till ett mord. Hon bestämmer sig för att forska i händelsen med hjälp av mordoffrets son.
Omdöme: En film jag inte hade sett på väldigt länge. Brian De Palmas stora inspirationskälla har alltid varit Alfred Hitchcock, vilket märks väldigt tydligt i hans filmer från främst 70- och 80-talet. Med ytterst lite dialog inleds filmen med att man får följa Kate Miller, spelad av Angie Dickinson, som är en kvinna i övre medelåldern som besöker sin psykiatiker Robert Elliott, spelad av Michael Caine. Hon berättar om sitt tråkiga sexliv med sin make och uppenbarligen har hon vissa begär hon behöver mätta.
Efter att hon får utlopp för sina begär sker något som vänder ut och in på historien och något man sällan ser i en film, men som är väldigt effektivt och uppfriskande. Utan att avslöja vad det är så träder Nancy Allen in i bilden i rollen som Liz Blake som blivit vittne till ett brutalt mord. Eftersom hon är prostituerad har hon svårt att övertyga polisen (den alltid så underbare Dennis Franz) och måste istället till stora delar försöka rädda sig själv och ta hjälp av sonen till mordoffret.
Vet inte om det är för att jag sett filmen tidigare eller inte, men filmens twist känns inte helt tillfredsställande. Även här är det en stor Hitchcock-referens som givetvis fungerar mycket bättre i originalet. De Palma känns inte helt hundra i regin och det är kanske främst det faktum att det hela känns lite som en B-film som jag stör mig på. Pino Donaggio står annars för drömlik musik som givetvis även den är inspirerad av Hitchcock och framförallt kompositören Bernard Herrmann. Stundtals mycket vackert, men även lite för mycket och överanvänt då det är ganska lite dialog.
De Palma har alltid haft en fin känsla för smarta kameraåkningar, vinklar och bildlösningar och även här bjuds man stundtals på det. Problemet för mig är väl att jag inte tar filmen på direkt allvar just för att den saknar lite proffsighet. Detta är ok om en film har glimten i ögat som den bättre Body Double har, men här ska det vara seriöst och allvarligt rakt igenom och då tappar den lite när den inte klarar av att bli så stämningsfull som den kunde och borde blivit. En av runt sex-sju av De Palmas filmer med stor Hitchcock-inspiration med en del sevärda scener, men inte den bästa.
2 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt
Betyg:
IMDb: 7.1
