Titel: Gone with the Pope
Genre: Kriminaldrama/Komedi
Land: USA
År: 1975/2010
Regi: Duke Mitchell
I rollerna: Duke Mitchell, Lorenzo Dardado, Jim LoBianco, Peter Milo
Handling: En historia om sex, våld, religion och politik när en grupp gangsters kläcker den briljanta idén att kidnappa påven.
Omdöme: Det hela börjar med att Paul (Duke Mitchell) släpps från fängelset mot att han ska döda tre personer i Las Vegas. Men Paul bestämmer sig för att gå längre än så och dödar även de fyra som anlitat honom i Los Angeles. Till detta tar han hjälp för att vinna lite tid innan han kan dra iväg med sin yacht och några vänner från USA mot Italien. För där befinner sig påven som han planerat att kidnappa. Hans geniala plan är att kräva $1 från varje katolik i världen i utbyte mot påven. Men först måste de se till att kidnappa påven också...
Den här filmen gjordes 1975/1976 av Duke Mitchell, en sångare som även gjorde denna och en till exploitation-film på 70-talet. Den sanslösa historien om hur filmen hittades och under femton år restaurerades och klipptes ihop är minst lika intressant som filmen i sig. Det var när ett gäng entusiaster, bl.a. regissören William Lustig, med filmer som Maniac (1980) och Vigilante (1983) på sin meritlista, och klipparen Bob Murawski, Oscar för The Hurt Locker (2008), försökte få tag i en kopia av Duke Mitchells andra film som sonen Jeff Mitchell (som var med och gjorde musik till Gone with the Pope) gav dem materialet till denna tidigare okända film som hade legat i familjens garage.
Eftersom det inte fanns något manus (iaf inget man kunde hitta) var det svårt att sätta ihop filmen. Men om man bortser från början och några andra delar tycker jag man får ett bra flyt och en handling som håller ihop. Med tanke på filmens otroligt låga budget (sägs varit runt $35,000) så har man lyckats bra. Det är en film gjord med mycket passion och Duke Mitchell står inte bara för regi, produktion och manus utan även för huvudroll och musik. Och hans prestation är helt klart filmens behållning då han faktiskt kan agera ganska bra. Han påminner mig starkt om James Caan i Thief (1981) med sina uppknäppta skjortor, arroganta attityd och sköna superpolisonger. Tyvärr dog han 1981.
Musiken tyckte jag genomgående var av hög kvalité där den lite hårdrocksaktiga musiken av sonen Jeff Mitchell kanske var bäst. Vid sidan av Duke Mitchell får man dock en hel del usla skådespelarprestationer, vilket inte är så konstigt då det huvudsakligen är amatörer som är med för att de varit med och finansierat filmen, inte minst riktiga maffiakillar. En del saker är verkligen sånt man inte förväntar sig eller ser i dagens filmer, lite av det som är charmen med dessa 70-tals exploitationsfilmer. Och det här är inte tillrättalagt som Tarantino/Rodriguez grindhouse-filmer utan detta är äkta vara. Sköna repliker, sköna karaktärer och härligt skön känsla.
2 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
2 - Foto
--------------
15 - Totalt
Betyg:
IMDb: 7.8
