Titel: Persona
Genre: Drama
Land: Sverige
År: 1966
Regi: Ingmar Bergman
I rollerna: Bibi Andersson, Liv Ullmann, Margaretha Krook, Gunnar Björnstrand
Handling: Sjuksystern Alma blir placerad att ta hand om skådespelerskan Elisabeth som har slutat tala efter ett mentalt sammanbrott. Avskilda från den övriga världen, vid en sommarstuga, ska de ta itu med problemen.
Omdöme: Ingmar Bergman har jag inte sett allt för mycket av, men av det jag sett har det inte direkt fått mig att vilja kasta mig över hans övriga verk. I och med Persona tycker jag mig se likheter med några av hans andra filmer, liksom en blandning av stilar. Det är en ganska så konstig inledning på filmen som både förvånar och förbryllar. En sak som jag snabbt kan konstatera är att jag verkligen gillar Sven Nykvists svartvita foto som talar om klass.
Filmen känns ganska modern tack vare det rena svartvita fotot och jag är övertygad om att det inte hade blivit samma effekt i färg. Inledningen på sjukhemmet där Bibi Andersson som sjuksköterskan Alma träffar och lär känna skådespelerskan Elisabeth Vogler, spelad av Liv Ullmann, tycker jag bådar mycket gott. Det är lågmält och spänt. Man förflyttar dock snart handlingen ut till en sommarstuga vid vattnet och det är där "behandlingen" börjar på allvar. Här fördes tankarna till Bergmans egna Vargtimmen (1968), men som tur är blir det inte lika dåligt.
Det blir till en intressant studie att se Alma behandla och bearbeta Elisabeth när de är ensamma ute på landet. De kommer närmare varandra och det är uppenbart att det finns en sexuell laddning dem emellan. Filmen känns i vissa avseenden lite före sin tid, tänker då främst på Almas hemlighet hon berättar som är väldigt vågad. Känner också att filmen verkligen är på gång när man istället väljer att utveckla en dröm Alma har som gör att avslutande kvarten eller så blir till lite av en besvikelse.
Både Bibi Andersson och Liv Ullmann bjuder annars på bra och övertygande skådespeleri rakt igenom och jag gillar de långa tagningarna som kräver att skådespelarna sköter sig. Är trots allt lite besviken att filmen inte lyfter på slutet och istället går i fel riktning för min del. Å andra sidan är det en intressant inblick i hur Alma förändras och det var lite oväntat. En sak jag tänkte på var hur extremt viktig musiken är för att scenerna ska bli något mer än en vanlig scen. Tänkte på det speciellt när Alma är ute vid klipporna och Elisabeth är inne i stugan. Sammanfattningsvis känns filmen ojämn, men den är klart intressant och sevärd.
4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt
Betyg:
IMDb: 8.1
Genre: Drama
Land: Sverige
År: 1966
Regi: Ingmar Bergman
I rollerna: Bibi Andersson, Liv Ullmann, Margaretha Krook, Gunnar Björnstrand
Handling: Sjuksystern Alma blir placerad att ta hand om skådespelerskan Elisabeth som har slutat tala efter ett mentalt sammanbrott. Avskilda från den övriga världen, vid en sommarstuga, ska de ta itu med problemen.
Omdöme: Ingmar Bergman har jag inte sett allt för mycket av, men av det jag sett har det inte direkt fått mig att vilja kasta mig över hans övriga verk. I och med Persona tycker jag mig se likheter med några av hans andra filmer, liksom en blandning av stilar. Det är en ganska så konstig inledning på filmen som både förvånar och förbryllar. En sak som jag snabbt kan konstatera är att jag verkligen gillar Sven Nykvists svartvita foto som talar om klass.
Filmen känns ganska modern tack vare det rena svartvita fotot och jag är övertygad om att det inte hade blivit samma effekt i färg. Inledningen på sjukhemmet där Bibi Andersson som sjuksköterskan Alma träffar och lär känna skådespelerskan Elisabeth Vogler, spelad av Liv Ullmann, tycker jag bådar mycket gott. Det är lågmält och spänt. Man förflyttar dock snart handlingen ut till en sommarstuga vid vattnet och det är där "behandlingen" börjar på allvar. Här fördes tankarna till Bergmans egna Vargtimmen (1968), men som tur är blir det inte lika dåligt.
Det blir till en intressant studie att se Alma behandla och bearbeta Elisabeth när de är ensamma ute på landet. De kommer närmare varandra och det är uppenbart att det finns en sexuell laddning dem emellan. Filmen känns i vissa avseenden lite före sin tid, tänker då främst på Almas hemlighet hon berättar som är väldigt vågad. Känner också att filmen verkligen är på gång när man istället väljer att utveckla en dröm Alma har som gör att avslutande kvarten eller så blir till lite av en besvikelse.
Både Bibi Andersson och Liv Ullmann bjuder annars på bra och övertygande skådespeleri rakt igenom och jag gillar de långa tagningarna som kräver att skådespelarna sköter sig. Är trots allt lite besviken att filmen inte lyfter på slutet och istället går i fel riktning för min del. Å andra sidan är det en intressant inblick i hur Alma förändras och det var lite oväntat. En sak jag tänkte på var hur extremt viktig musiken är för att scenerna ska bli något mer än en vanlig scen. Tänkte på det speciellt när Alma är ute vid klipporna och Elisabeth är inne i stugan. Sammanfattningsvis känns filmen ojämn, men den är klart intressant och sevärd.
4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt
Betyg:
IMDb: 8.1