Titel: L'armée des ombres / Army of Shadows / Skugornas armé
Genre: Drama/Krig
Land: Frankrike/Italien
År: 1969
Regi: Jean-Pierre Melville
I rollerna: Lino Ventura, Paul Meurisse, Jean-Pierre Cassel, Simone Signoret
Handling: Filmen, som bygger på Joseph Kessels roman, tar sin början i oktober 1942 och följer Philippe Gerbier och de andra kämparna i motståndsrörelsen under några månader. Gerbier är en tystlåten och hövlig civilingenjör, som i själva verket är en av motståndsrörelsens viktigaste ledare. Efter att ha lyckats undfly Vichyregimen och Gestapo, ger Gerbier order om att döda en man som förrått honom och följer senare med Luc Jardin, filosof och hans överordnade inom motståndsrörelsen, till London. Så småningom beger han sig tillbaka till Frankrike för att hjälpa till att organisera olika motståndsaktiviteter, och får upp ögonen för Mathilde – en stark, skarpsinnig kvinna med en förmåga att bekämpa tyskarna på de mest snillrika sätt man kan tänka sig. Rörelsen måste dock genomlida många svåra prövningar, som också ställer medlemmarna inför svåra personliga val.
Omdöme: Det var ett par år sen jag såg denna en av Jean-Pierre Melvilles mest hyllade filmer (även om han gjorde mer än en handfull högst hyllade filmer). Personligen såg jag inte storheten med den på samma sätt som jag gjort med några av hans andra filmer, men det var något som lockade mig tillbaka till filmen. Melville hade för vana att ha lite dialog i sina filmer och låta atmosfären och bildspråket berätta stora delar av historien. Så även här där man även använt sig en del av berättarröst i denna verklighetsbaserad historia.
Lino Ventura spelar huvudrollen som Philippe Gerbier och han har genom åren blivit lite av en personlig favorit hos mig. Han kan liknas med en viss Robert De Niro till utseendet och delvis till skådespeleriet, även om han sällan gjorde de där extrema rollerna som De Niro blev känd för. Istället var det kroppsspråket och sättet han agerade på med små medel som gjorde hans prestationer så övertygande och perfekta. Han ingav liksom en säkerhet och kändes som han gjorde andra bättre runt sig. Tillsammans med de övriga ger han här en nedtonad prestation som speglar filmen väldigt bra överlag.
Filmen är inte så där jättespännande som man kan förvänta sig, men samtidigt bygger den upp en tät hinna som är svår att tränga igenom. Det blir påtagligt realistiskt på detta sätt och man känner allt mer tyngden hos karaktärerna och historien som till en början inte känns helt utvecklad. Det är inte heller den mest minnesvärda filmen av Melville, men när man närmar sig slutet känner man hur stark helheten är. Fotot har en blågrå ton som får fram den rätta stämningen och liksom visar sinnesstämningen hos karaktärerna. Kanske att ett par scener var onödigt långa under filmens gång, men man blir belönad till slut där både musiken och fotot spelar en viktig roll.
4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
19 - Totalt
Betyg:
IMDb: 8.1
Genre: Drama/Krig
Land: Frankrike/Italien
År: 1969
Regi: Jean-Pierre Melville
I rollerna: Lino Ventura, Paul Meurisse, Jean-Pierre Cassel, Simone Signoret
Handling: Filmen, som bygger på Joseph Kessels roman, tar sin början i oktober 1942 och följer Philippe Gerbier och de andra kämparna i motståndsrörelsen under några månader. Gerbier är en tystlåten och hövlig civilingenjör, som i själva verket är en av motståndsrörelsens viktigaste ledare. Efter att ha lyckats undfly Vichyregimen och Gestapo, ger Gerbier order om att döda en man som förrått honom och följer senare med Luc Jardin, filosof och hans överordnade inom motståndsrörelsen, till London. Så småningom beger han sig tillbaka till Frankrike för att hjälpa till att organisera olika motståndsaktiviteter, och får upp ögonen för Mathilde – en stark, skarpsinnig kvinna med en förmåga att bekämpa tyskarna på de mest snillrika sätt man kan tänka sig. Rörelsen måste dock genomlida många svåra prövningar, som också ställer medlemmarna inför svåra personliga val.
Omdöme: Det var ett par år sen jag såg denna en av Jean-Pierre Melvilles mest hyllade filmer (även om han gjorde mer än en handfull högst hyllade filmer). Personligen såg jag inte storheten med den på samma sätt som jag gjort med några av hans andra filmer, men det var något som lockade mig tillbaka till filmen. Melville hade för vana att ha lite dialog i sina filmer och låta atmosfären och bildspråket berätta stora delar av historien. Så även här där man även använt sig en del av berättarröst i denna verklighetsbaserad historia.
Lino Ventura spelar huvudrollen som Philippe Gerbier och han har genom åren blivit lite av en personlig favorit hos mig. Han kan liknas med en viss Robert De Niro till utseendet och delvis till skådespeleriet, även om han sällan gjorde de där extrema rollerna som De Niro blev känd för. Istället var det kroppsspråket och sättet han agerade på med små medel som gjorde hans prestationer så övertygande och perfekta. Han ingav liksom en säkerhet och kändes som han gjorde andra bättre runt sig. Tillsammans med de övriga ger han här en nedtonad prestation som speglar filmen väldigt bra överlag.
Filmen är inte så där jättespännande som man kan förvänta sig, men samtidigt bygger den upp en tät hinna som är svår att tränga igenom. Det blir påtagligt realistiskt på detta sätt och man känner allt mer tyngden hos karaktärerna och historien som till en början inte känns helt utvecklad. Det är inte heller den mest minnesvärda filmen av Melville, men när man närmar sig slutet känner man hur stark helheten är. Fotot har en blågrå ton som får fram den rätta stämningen och liksom visar sinnesstämningen hos karaktärerna. Kanske att ett par scener var onödigt långa under filmens gång, men man blir belönad till slut där både musiken och fotot spelar en viktig roll.
4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
19 - Totalt
Betyg:
IMDb: 8.1
