Titel: Profondo rosso / Deep Red
Genre: Thriller/Mysterium/Skräck
Land: Italien
År: 1975
Regi: Dario Argento
I rollerna: David Hemmings, Daria Nicolodi, Gabriele Lavia, Macha Méril
Handling: En synsk kvinna känner av någons tankar då hon befinner sig i en salong. Dessa tankar bevittnar att personen i fråga är en mördare, och kommer att mörda igen. Hon utropar detta inför sin publik, men vems tankar hon läst vet ingen... Snart söker den mystiske mördaren upp den synska kvinnan och tar hennes liv. En engelsk pianist blir mordets enda vittne, och försöker lista ut vem som är den skyldige. Men mördaren fortsätter ta livet av de som kan avslöja dennes identitet.
Omdöme: Dario Argento hade en speciell stil under sin storhetsperiod mellan 70- och 80-talet. Denna räknas alltid som en av hans allra främsta (tillsammans med Suspiria (1977) som kanske är lite mer känd) och rent handlingsmässigt kan man nog hålla med. Det är en väl berättad historia som fungerar från början till slut, något som inte alltid är fallet med hans andra filmer. Man blir överraskad över hur det ligger till och man knyter ihop början med slutet på ett bra och tillfredställande sätt.
Men det viktigaste i Argentos filmer är inte handlingen utan hans lekfulla stil där han testar nya saker och lägger ner all sin kärlek på projekten. Man märker liksom att det är en Argento-film på sättet han använder sig av färger och framförallt kameraåkningar. Det är de extrema närbilderna och låga svepande kameraåkningarna som kanske sticker ut mest i mitt tycke. Det är också kul att han försöker bjuda tittaren på något nytt för varje mord. Det gör att det inte blir ett dugg upprepande eller tråkigt att se filmerna.
David Hemmings i huvudrollen som den möjligtvis homosexuella pianisten Marcus är ingen favorit, men fungerar trots allt bra för rollen. Som vanligt är det dubbat och det gör att skådespelarinsatserna är lite svåra att tyda. Filmen har sina tekniska brister med bl.a. en del konstiga klipp som påminner en om att filmen inte är en högbudgetproduktion och kanske inte helt bearbetad. Men detta är mindre skavanker som man lätt förbiser när man får se en trevlig film som denna.
Något som kunde varit bättre var valet av musik. Titellåten av Goblin som används några gånger är precis i rätt stil. Men den övriga musiken, om än oftast bra, hade passat bättre i en polisfilm eller liknande. Kanske inte min favorit av Argento, men den har tillräckligt många trevliga scener och bra handling för att den ska vara bland hans bättre.
3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt
Betyg:
IMDb: 7.7
