Titel: Jackie Brown
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: USA
År: 1997
Regi: Quentin Tarantino
I rollerna: Pam Grier, Samuel L. Jackson, Robert Forster, Robert De Niro, Bridget Fonda, Michael Keaton
Handling: Flygvärdinnan Jackie Brown får välja mellan att hjälpa polisen komma åt vapenhandlaren Ordell (och hamna på kyrkogården), och att sätta sig upp mot polisen (och hamna i fängelse). Men Jackie har en tredje plan - och ett livsfarligt spel om en halv miljon dollar tar sin början.
Omdöme: Pam Grier är Jackie Brown, en 44-årig svart flygvärdinna som jobbar för ett sunkigt flygbolag som flyger mellan L.A. och Mexiko. Hon smugglar stora summor pengar åt vapenhandlaren Ordell Robbie (Samuel L. Jackson) som polisen vill komma åt. Mellan dem har vi 56-årige Max Cherry (Robert Forster) som är en borgenär som Ordell anlitar för att få ut Jackie ur fängelset när polisen sätter dit henne. Ordell tystar hellre de som kan tjalla på honom än att riskera att åka dit, därför måste Jackie komma på ett sätt att köpa sig tid.
Det första man måste säga med filmen är att Quentin Tarantino får ut det yppersta från sina skådespelare. Pam Grier är helt perfekt som den starka medelålderskvinnan som inte tänker börja om på nytt en gång till. Tarantino, ett stort fan av den amerikanska blaxploitation-filmen från 70-talet, gav henne rollen efter hennes titel som drottning av genren. Och hon fungerar alltså helt perfekt, blandningen av det tuffa på gränsen till sammanbrott hanterar hon med bravur. Och Samuel L. Jackson, jag vill nog påstå att detta är hans paradroll även om han är mer känd för sin roll i Pulp Fiction. Ingen annan hade klarat av rollen med sådan perfektion som han levererar.
Robert Forster fick en Oscarnominering för sin biroll som Max Cherry och även han hade sina rötter i 70-talets filmer då han var som störst. Robert De Niro, som egentligen ville ha rollen som Max Cherry efter att ha läst manuset, fick nöja sig med att spela den dumma gammla kåkfararen Louis eftersom Tarantino hade bestämt sig för Forster i rollen som Cherry. Men De Niro ger en oförglömlig prestation även han. Det finns så många andra roller, stora som små, som sätter sig på minnet, inte minst Bridget Fonda som surfartjejen Melanie.
En av de viktigaste ingredienserna i filmen är musiken som Tarantino hämtat från olika 70-tals filmer, med titellåten från Across 110th Street i spetsen (en bra och bortglömd film för övrigt). Musiken sätter verkligen sin prägel på filmen och man märker verkligen med vilken kärlek han gjort filmen med. Dialogen är stark rakt igenom och det finns flera oförglömliga repliker och sekvenser rakt igenom. Jag gillar även känslan i filmen som är så där mysig som man vill att en film ska vara, speciellt känslan av Kalifornien, den avslappnade stämningen och att det utspelar sig i världens största "shopping mall"...
Louis: Who's that?
Ordell: That's Beaumont.
Louis: Who's Beaumont?
Ordell: An "employee" I had to let go.
5 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
22 - Totalt
Betyg:
IMDb: 7.6
